Kåikul, Foto: Byatryck

Kåikul (Lulesamiska Gåjkkul)

Kåikul ligger ca 13 km söder om Vuollerim mot Kåbdalis.

Vid folkräkningen 1890 hade orten 57 invånare och i mars 2017 fanns det enligt Ratsit två personer över 16 år registrerade med orten som adress.

Kåikul – samiska Gåjkkul betyder enligt ”gamla samers” översättning ”Torkställe”. Vad man torkade i Gåjkkul kan inte utrönas av namnet. Kan det ha varit torrkött, mindre troligt enligt Petter Spik, Jokkmokk 2003, eller var det skinn eller skohö?

Uppströms Görjeån från Kåikul räknat ligger Luvos. Namnet är en möjlig stam till Luvás uppblött, blöt (om skinn, tyg etc), urvattnad (om kött eller fisk). Om Luvos var blötstället kan man kanske tänka sig att Gåjkkul – Torkställe – då användes just som torkställe?

Kåikullandet ska ha varit i Aunasläktens besittning sedan 1727 (enl.F.Hultblad), 1750 skattade samerna Auna och Julkus för landet. Den första bebyggelsen anlades 1819 av skogssamen Mickel Andersson Auna. Han och brodern Lars brukade beta sin stora renhjord vid Aunatjärn (kartans Onatjärn) vid Edefors. Renhjorden har även tidvis förts till bete på Kallaxheden vid Luleå. Omkring 1833 förlorade Aunasläkten nästan alla sina renar på grund av härjningar av nio vargar samt klövsjuka och renpest. Lars återställde renstammen.

Aunasläktens omtalade renhjord som under 1800-talet lär ha varit så stor att den vid höstflytt sträckte sig från Storsand till Edefors (6 km) är bortglömd sedan länge.

Skolan i Kåikul drevs t.o.m VT 1935. Byar som Krokmyran, Aspberg, Kilkok, Tjaja och Småträsk var barnrika och elevunderlaget således gott. Denna genuina skogssameby omvandlades med tiden till en agrar by. Besläktade familjer delade under en övergångstid sysslor mellan sig – en del bedrev renskötsel, en del jordbruk. Renskötseln som länge varit huvudnäringen var i slutet av 1950-talet i det närmaste obefintlig.

Under andra världskriget stationerades luftbevakning i Kåikuls skola. Män och kvinnor från södra Sverige deltog i bevakning av luftrummet. Om denna period kan sägas att nöjeslivet i Kåikul var på topp. Gamla tiders kallvattudans fick ge vika för foxtrot till grammofon och kringresande tivolin fann det värt att stanna till i byn ett par dagar då och då. Två caféer serverade kaffe med dopp till såväl byborna som det stora antal skogsarbetare som passerade.

Besök deras hemsida

Faktafel eller komplettering av texten, kontakta Kjell Ek

Källa: Wikipedia